Att växa upp med höns
(publicerad Hjärnstorm nr 69 2000)
En forskare hade utvecklat ett billigt sätt att kultivera bakterier. Man injicerade dem i ägg som sattes i värmeskåp. Efter fjorton dagar kunde man kläcka en prisvärd bakterieodling. Men något gick fel den här gången. När forskaren öppnade luckan efter sju dagar för att se till sina ägg möttes han av tjugofyra vingliga kycklingar. På vägen hem från laboratoriet hälsade han på An och Per, drack kaffe och anförtrodde dem sina problem.
När forskaren var på besök låg jag och sov. Jag bodde nämligen hemma hos An och Per. An var min mamma, men eftersom det här var i mitten av sjuttiotalet, så ville inte An att jag skulle kalla henne för mamma eftersom
det lät så stelt och borgerligt , så jag kallade henne för An precis som jag kallade hennes sambo Per för Per.
Morgonen därpå när jag kom in i köket stod mitt på bordet vår blå tvättbalja övertäckt med en gul frottéhandduk. En påslagen skrivbordslampa stod lutad över. Baljan strålade i halvdunklet. ännu var det inte dagsljus ute men himlen hade börjat blåna i köksfönstren. Små svaga pip trängde upp ur handduken. Det måste vara nya fåglar till
vår bur med kanariefåglar, tänkte jag. Antagligen skulle de strömma upp om jag lyfte på frottén.
Jag gick in och frågade Per som hade hämtat DN och satt och läste i sängen. Per var helt inne i sin tidning. Det var omöjligt att få kontakt med honom. »Det är kycklingar«, sa han när min närvaro blev alltför irriterande. »Va, varifrån då?«, men nu var det stopp, det gick inte att komma igenom artiklarna. Jag gick ut i köket och lyfte bort en flik. Pipandet tilltog.
Kycklingarna tryckte ihop sig i den delen som var längst bort från mitt huvud. De var ljust grågula. Jag tog upp en och kände hur det tickade inuti kycklingen. Andningen fick den att växla storlek på mitten. Plötsligt borrade den in näbben i tumvecket och slöt ögonen. Puffar av varm luftkändes mot huden. Jag råkade klämma till så att näsborrarna täpptes till.
Den slog upp glaspärleögonen och skakades loss näbben med ett irriterat
ryck. Därpå tryckte den in näbben igen och somnade om.
Kycklingarna påverkade allt. Ens kläder började lukta höns. Också sagorna förändrades. Tidigare hade Per berättat godnattsagor eller lördagsmorgonsagor om elefanter eller kråkor. Nu var jag för gammal för godnattsagor men när vi körde bil kunde han dra något om tuppen Tuppe. Det kunde gå i den här stilen:
»Det var en gång en leghornstupp som hette Tuppe och som tyckte att dagen var vackrast när solen sjönk och den blånande himlen återtändes i orange och violett. Himlen blev som ett hav och de tunna molnen var vågskumsmoln eller segel som seglat ända dit upp och lagt sig för att sova. En sådan kväll stod Tuppe på udden jorden och längtade ut i himmelshavet, i himmelsarkipelagen av små moln. Med dem är jag släkt, tänkte han. I själva verket är jag ettlitet litet litet litet moln som hamnat på jorden istället för på himlen.«
När han kom upp i varv och berättade i den poetiska stilen så brukade han ha en ironisk röst som om han härmade en predikant. Jag tyckte det störde själva historien. Annars var det okey, men för kort! »Byggde han en raket då eller?«
»Jaaa« svarade Per dröjande i ett annat tonfall, letande efter något att komma vidare på.
Kycklingarna växte med förvånande hastighet. Vi hade dem på fönsterkarmen intill köksbordet i allt större burar, men det kom mer och mer fågelträck på matbordet. Buren flyttades ned på golvet och utvidgades med hönsnät. Efter några veckor täckte den halva köket. Det blev svårt för oss att bjuda in bekanta, men själva vande vi oss vid lukten i samma takt som den tilltog.
Kycklingarna växte ytterligare. Efterhand som de inte fick plats slaktade en bonde dem åt oss mot att han fick dem. Tillslut var vi nere i tre hönor och en tupp som spankulerade fram och tillbaka över några inlagda tidningar. Ibland stannade de till inför någon artikel såg det ut som, tills de bröt illusionen med en pickning. Vardagsrutinerna ändrades. Jag och An skrapade rent runt bur en halvtimme varje dag efter skolan med varsin smörkniv för att inte skada golvplankorna. En dag när vi gjorde så började An gråta, rusade in i vardagsrummet och stängde dörren efter sig. Jag gick in till mig och läste Tintin, men när Per kom klättrade jag upp till ventilen för att lyssna på grälet. Det slutade med att Per gick in i ateljén, stängde dörren med en smäll och började banka och såga frenetiskt. Framåt kvällen var han klar med en fyrkantig låda som han stoppade ned hönsen i och tillsammans med mig bar ner i den gemensamma tvättstugan. Grannarna hade synpunkter på detta. Vi blev polisanmälda och fick brev från hälsovårdsnämnden. I ett långt brev meddelade de att höns ej fick förekomma inom bostadsplanerat område, i synnerhet inte i en tvättstuga som man delade med andra hyresgäster eftersom hönsen då också utgjorde en sanitär olägenhet i en kollektiv fastighet. An och Per var upprörda över grannarnas trångsynta intollerans. Under en tid använde de ett ironiskt tonfall när de hälsade på dem. An korresponderade med den ansvarige tjänstemannen och menade att hönsen var tama och mer att betrakta såsom ett slags hundar än som höns. Hälsomyndigheterna tyckte annorlunda, men gav tillslut upp. Grannarna vande sig pö om pö.
Under sommarmånaderna gick hönsen fritt utomhus. Framåt kvällen flög de upp i de stora björkarna i slänten ned mot pensionärshemmet. Per och jag klättrade på en stege och plockade ned dem som frukter och stoppade in dem i trälådan. Emellertid blev det problem när tuppkycklingen kom in i en slags pubertet. Hans humör förändrades och han blev folkilsken till den grad att det var svårt för oss och grannarna att ta oss in i huset. Margit, portvakten, använde sandskyffeln som hon skyddade sig med på utvägen och lämnade i sandlådan där hon var utom risk. Gamla lärarinnan fru Askelin, som antagligen var den som hade polisanmält hönsen, lärde sig att avvärja attackerna genom att pendla med sin handväska i markplan och på så sätt stöta till tuppen i ansatsen. Jag själv gick runt huset tills jag fann en öppning till någon av de många portarna som fanns runt huset. Då sprang jag allt vad jag orkade medan tuppen satte fart mot mig från sin position.
Jag hade ständigt sår på vaderna eftersom han brukade sätta sporrarna i dem medan jag fumlade med låset. På morgonen tog jag alltid ett stadigt tag i en sopborste innan jag öppnade luckan och de vita leghornshönsen virvlade ut. När tuppen tog sats för att flyga upp mot ansiktet dängde jag till rejält nu när jag hade chansen att ge igen. An och Per däremot menade att tuppen inte var ilsken och att de inte blev attackerade av den. Tuppen gjorde endast teatrala utfall vilka var oskyldiga och ingick i en tupps naturliga beteendemönster.
Sommartid åkte vi på semester i vår blå folkvagnsbuss. Hönsen följde med i trälådan. Ofta körde vi ned till Skåne, hälsade på släktingar och fortsatte sedan över till Danmark. Pers panna var alltid bekymrat rynkad när vi passerade tullarna på Danmarksfärjan, men tuppen brukade hålla tyst både tur och retur. Själv tyckte jag färjan över sundet var det bästa på hela resan. Nedresan till Skåne var däremot värre. Vi satt i bilen hela dagen. Efter några timmar tjocknade luften och gjorde motstånd när man drog in den. Vid en bensinmack gol tuppen. De tankande lyfte blickarna från pumparna och tittade sig omkring.
Jag stod lutad över godisdisken när jag kände hur en massiv hönsodör närmade sig. Det var Per som kom in för att betala. Härigenom fick jag en uppfattning om hur jag själv luktade och varför kassören bemötte mig så konstigt.
I Gränna stannade vi för att äta. När An bad om en konservburk vatten till hunden, började vi andra skratta, vilket förvirrade servitrisen och gjorde henne stött. »Hon tror att vi driver med henne eftersom hon inte kommer ifrån Stockholm«, tänkte jag säga till min styvbror Fredrik, men jag sa inget eftersom det var en slags grumlig pik åt Fredrik som var »riktig« stockholmare. »Det är bara såna som du som bor i förorterna som bryr sig om märkesjeans. Det gör inte vi som bor i innerstan«, hade Fredrik sagt till mig tidigare i bussen apropå en diskussion vi hade om vilka jeans som var bäst. Fredrik betraktade mig från ovan eftersom han var äldre och bodde med sin mamma innanför tullarna. På resorna höll vi annars ihop, eftersom An och Per försökte uppfostra oss genom att anklaga oss för olika saker. Vi satt längst bak i bilen på plåtupphöjningen ovanför den surrande motorn. An och Per satt längst fram och turades om att köra. Mellan oss var resväskor, hönslådan, lakan samt plastkassar med plantor som An grävde upp i vägkanterna och öde trädgårdar som vi körde förbi. Hon var ständigt på jakt efter växter till olika projekt, bl. a. höll hon på att plantera blommor vid alla busshållplatser in till förortens centrum, varför vi ständigt fick stanna vid någon intressant blombuske. Stundtals kom vi just ingen bit alls innan An stoppade bussen på nytt. Då brukade Pers ena kind rycka och båda ögonen blinka häftigt, det var något han alltid drabbades av då han var ytterligt irriterad. Men om man frågade Per om An gjorde rätt som grävde upp plantor timme efter timme nu när det började skymma och vi hade 50 mils bilkörande framför oss, då blev Per arg och bröt ut i ett långt och lidelsefullt, nästan aggresivt, försvarstal för An. Per och An var nämligen alltid lojala mot varandra i förhållande till oss, som skulle uppfostras.
Uppfostringstunderna började vanligen med att An hojtade någon förebråelse bak till oss över packningen. Fredrik svarade för det mesta eftersom han var äldst. Ibland svängde Per huvudet och riktade någon vass replik, men då hände det att de började gräla sinsemellan eftersom Per inte tittade på vägen. Per menade emellertid att han utvecklat något som han kallade teckningslärarblick, vilket gjorde att han kunde se åt flera håll samtidigt och därför inte behövde titta så mycket på vägbanan när han körde.
En morgon i slutet av sommaren kom farbror Nilsson från pensionärshemmet intill. Nilsson var en böjd gubbe med stickiga ögon och trumpen fiskmun. Han berättade att innan han blev pensionär var han slaktare, och om inte vi såg till att hönsen slutade sprätta i rabatterna på pensionärshemmet och äta upp alla tulpanlökar, så skulle han vrida nacken av allesammans. An sa att han gärna fick göra så. »De är hur tama som helst. Klappa dem bara lite ni, klia dem på vingen och stryk dem över halsen så är det bara att vrida till sedan. För övrigt tar vi inget betalt för att de luckrar upp jorden och gödslar biodynamiskt åt er! » An slog igen dörren.
Sommaren gick. Pensionärerna hörde inte av sig, men en höstdag var alla hönsen försvunna. Räven hade tagit alla utom en. Per och An körde iväg och inhandlade fem nya från en bondgård, men efter en vecka var de också borta. Då köpte de en gammal lekstuga och hägnade in ett område ordentligt, även upptill så att hönsen kunde gå riskfritt för både räv och duvhök.
Många år senare berättade en gammal skolkamrat att hela grannskapet alltid vetat att det var farbror Nilsson som tog hönsen. Han hade ordnat stor fest och bjudit in alla från de olika pensionärslägenheterna till sig på hönssoppa och efteråt till kaffet hade han bjudit på likör. När jag frågade honom varför han inte sagt något tidigare svarade han inte utan smålog bara på det där retfulla sättet som han alltid brukade göra när han nämnde någon av mina föräldrar vid namn.