.  
 

Väl tillvaratagen tidsresa
(DT 2014-06-14)

Någonting har hänt, heter utställningen som visar verk av fem konstnärer som delade studietid för tjugo år sedan. Maria Backman ser en rolig utställning med säkerhet i uttryck och innehåll.
Ja, vad kan det vara som har hänt här? Ett par enorma ögonglober ryckta ur sina hålor hänger framför ett jättelikt svart lösskägg, en halvnaken dvärg på väg att bryta sig ur en tvångströja står på styltor på en sockel, ett marknadsstånd med gamla mobiltelefoner, människor som omfamnar varandra, dunkar med brandfarlig vätska på en övergiven scen. Politik, levnadsvillkor, musik och kärlek är några urskiljbara teman i konstverk fulla av action, händelser och berättelser. Fem manliga konstnärer med ett gemensamt förflutet på Umeå Konsthögskola, i ungefär samma ålder och med svenskklingande namn samsas om utrymmet i Rättviks Konsthall. Mycket har hänt, troligen både inom den här gruppen konstnärskompisar och helt säkert i konstvärlden i stort sedan de avslutade utbildningen strax efter mitten av 1990-talet.
Mellan konstnärerna finns tydliga släktskap; populärkultur, popkonst och serieteckning är gemensamma referenser och de traditionella teknikerna grafik, måleri, skulptur, teckning dominerar. Det finns ett genomgående berättande drag, utöver humor och påtaglig hantverksskicklighet och säkerhet i uttryck och innehåll. Det här är professionellt i god mening.
Kent Anderssons skulpturgrupp Frihetskämpar där men inte här, en svartklädd punkarkille med ringar i örsnibbarna, slår ut med armarna i en närmast uppgiven gest. En tjej står bakom honom och delar ut flygblad: Glöm inte Göteborg! Parkerad mellan de två står motorcykeln med sidovagn som de faktiskt skulle kunna sätta sig på och bara dra iväg. Titeln syftar på hur politiska aktivister rubriceras – i Ukraina blir de frihetskämpar, i Sverige, i syftningen till Göteborgskravallerna för 13 år sedan, huliganer och våldsverkare.
Av dessa fem arbetar Bengt Jahnsson Wennberg minst politiskt i sitt berättande måleri med tydlig romantisk och intim prägel. Människor i miljöer, ute bland träden och inne i sina rum, kretsar kring varandra i händelser och minnen.
Jonas Kjellgren är mera konceptuell i sitt uttryck, men samtidigt förankrad i ett praktiskt hantverk; popkonsten och 80-talets postmodernism är starka influenser till den kolossala grammofonskivan som långsamt, långsamt snurrar och spelar upp ett musikstycke av konstnären, liksom till det svarta helskägget som täcker några kvadratmeter av väggen. Skalan gör det absurt.
John Rasimus är också en berättare. I installationen kring postpunkbandet Elvis on Drugs gör han en rekonstruktion av spelningen på en skum rockklubb i Hamburg. Bandet har lämnat scenen, kvar finns affischer, scenen byggd av lastpallar, dunkar med någonting brandfarligt, ölburkar, högtalare. Allt är byggt av kartong, bilder tryckta med träsnittsteknik på 400-grams kartong med mönster av ådrat trä, grå plast, därefter vikta till pallar, burkar och annan rekvisita.
Johan Svensson har gjort en ny design av Tut Anch Amons sarkofag som klädd med färger och logga från Red Bull energiläsk gestaltar nya oväntade möjligheter att skapa historia. Bredvid, på en säckvävsklädd bänk ligger avgjutna musikkassetter, minnen av ungdomstidens favoritband som nu är borta.
Rolig utställning, mycket att se, mycket att tänka på, många detaljer att studera noggrannare och att njuta av.
Maria Backman dt.se